Ledsen...



Jag vet inte vad det är. Mår bara så otroligt dåligt.

Jag kan inte titta mig i spegeln utan att börja gråta och känna avsky över mig själv.

Jag vet inte. Jag känner mig så ensam och missförstådd.

Saknar livet då allt bara flöt på. Vännerna, jobbet, kärleken, allt. Men nu har allt svikit en.

Eller jag har nog svikit mig själv.

Jag har blivit en säckpotatis som bara sjunker djupare och djupare in i kvicksanden och ju mer jag kämpar desstu mer sjunker jag.

Hatar att vara ensam. Hatar att känna hatet emot mig själv. Vill kunna tycka om mig själv och vara nöjd med mig. Jag gömmer mig ... vill inte gå ut och träffa folk för jag skäms över mig själv. Jag hatar min kropp. Jag hatar den!


Sen det tog slut mellan mig och Björn var det som om livet tappade sin mening. Jag gav upp allt. Jag sålde min själ för honom. Han var mitt allt. Jag lämnade allt för honom och när han lämnade mig hade jag inget kvar. Och nu måste jag leta reda på varje bit igen. Men det känns. Jag vet inte. Fan. Jag hatar det här.

Jag vill kunna gå ut och träffa folk. Vill kunna visa upp mig och få komplimanger. Träffa killar och känna att jag kan. Jag kan göra något. Men det går inte när jag är inlåst i en kropp jag hatar.


Jag vet att jag är en bra vän, en bra flickvän. Jag skulle aldrig göra något bakomryggen. Jag är alltid trogen emot dem jag älskar men jag blir gång på gång överkörd. Och det värsta av allt. Jag låter mig bli det. Människor som jag älskar vill jag inte förlora och när det tycker saker om mig eller tror saker om mig som inte stämmer låter jag mig själv bli den där toffeln som hela tiden har svansen mellan benen och gör allt för att få respekten. Men jag tappar ju den bara... Jag har ju ingen respekt för mig själv. När ska jag få modet att kunna stå rak i ryggen och säga ifrån fast det kan gälla någon jag älskar som jag förlorar.

image60


ADHD/DAMP SAMHÄLLETS NYA SKÄLLSORD?

ADHD/DAMP samhällets nya skällsord?


Jag har lite funderingar över hur folk tänker.

Neger, Cp, Bög, Läbb, Kuk, Fitta, Hora!


Vad får man för reaktioner på Neger?

RASIST!

Vad får man när man säger Cp? Man blir inte så omtyckt eftersom det är elakt.


Man hör inte så mycket Neger, eller CP efter alla hetsiga diskussioner men vad hör man nu?

Jävla DAMP!                                                                                            

Har du ADHD eller?


De här två sakerna används mer och mer som skällsord och kränkande till varann... men det verkar ju helt ok för... hallå?

Men jag säger så här.


JAG HAR FETT MED ADHD/DAMP och trotts detta är jag fortfarande en människa som kan gå på två ben och klara sig trotts koncentrationssvårtighter , läringsvårigheter, lukt, hörsel, lukt och ljuskänslig. Trotts mitt stora känslo förråd som inte kan hitta ett mellan ting på hur man blir glad, arg, ledsen. Man blir jätte jätte glad, arg eller ledsen. Det finns inget mellanting.

En annan sak som gör mig så jävla arg är det att jag tvingas käka massa piller för att NI. Ja just ni ska orka med mig. Så mycket som vi uppoffrar, så mycket skit vi får för att vi är annorlunda/speciella/jobba, etc.


Jag vill att alla som läser det här tänker på vad ni säger. Det brister i hjärtat på en när man hör hur man använder just min diagnos som något skämtaktigt nedlåtande till den man trackar på.

Jag är inte den enda som har denna diagnos. Jag 'är den inte enda som berörs och jag är inte ensam... men alla med ADHD/DAMP behöver inte vara bråkstakar, knarkare, emos. M.m.

Det är skitsnack... det har att göra med hur man har växt upp och hur man har tagit sa situationer. Jag förstår dem som knarkar, jag förstår dem som skjuter sig själva, jag förstår dem som gör uppror överallt och jag förstår den ensam som ingen tycker om som skär sig i armarna.


Jag förstår dem, och jag lider med dem. Jag klankar inte ned på dem. För jag vet vilket helvete var och en får gå igenom.


Tårar och smärta.

Trodde kärlekn var något sött...men drömmarna svek.

En låt jag skrev när hjärtat inte orkade ... be nice... kan inget om att spela.,tog bara en tagning:P

http://s4mur4j3n.dyndns.org/Therese_-_tarar_och_smarta.mp3


Fiskeresan!

Bilder från min fiskeresa!

Här har jag skrivit om mina dagar i Vänern med min pappa, Patrik och hans son Philip.
Är jätte glad att få komma hem igen. Saknat min mor och alla goa vänner. :)

Sällskap

Jag hatar att vara ensam när jag är dålig. Känns så extra extra tomt då. Man vill ju på något sätt få känna sig liten och svag och få bli ompysslad eller bara få ett sällskap. Ja menar.
Ja... Jag har fått en ideé.

Varje måndag borde man få vara ledig och vara med dem man tycker om och ta hand om varann eller bara sova...meningen är att man inte är ensam...nu tänker ni, V

arför just måndag?
Jo, Fredag är man trött, Lördag kan man göra något och Söndagen är slappar dagen i sängen med massa täcken och kuddar, massa gott att äta och sällskap med timmar av film. Så då har vi bara måndagen kvar. Fiffigt va?:P

Är det någon som är ledig imorn och göra mig sällskap? Mor?







Massa Kärlek// Therése

Livets Maraton

Jahapp.
Ligger i sängen och har inte mycket vettigt för mig.
Jag tänker jätte mycket på hur jag har det runt omkring. Jobb och studier.
Jag känner mig just nu som en enda stor besvikelse över mig själv. Allt mitt slit, mitt starka mål och nu när jag är halvvägs känner jag att jag inte är tillräkligt stark än. Jag måste väl som alla andra maratonlopp träna upp så jag klarar det, men just nu gör jag inte det.Jag får helt enkelt inse att jag måste vila upp mig och börja se långsiktig.


Livets Mening eller bara ADHD?

Undra hur det hade sett ut för mig om jag aldrig fick diagnosen ADHD? Om jag ska vara ärlig tror jag nog att jag inte levt. Jag hade inte orkat med mig själv helt enkelt. Jag är inte stolt för det jag gjort men jag tar upp för jag tycler det är viktigt att veta att man inte är ensam om saker.
Jag har ialla år vart utanför på alla sett. Till och med utanför när det handlar om min familj. Det förstod mig inte, jag förstod ju inte mig själv. Jag var hatat av allt och alla och framför allt hatade jag nog mig själv mest. När man var vid 12 snaret började man tänka på att faktist gå och dö men då var man rädd för smärtan.
Nu vet jag vad som krävs för att gränsen bestiger en, hur det känns när man vill dö. Jag vet hur man mår när man vill det för då försvinner allt. Man har inga rädslor eller skuldkänslor. Man sket i om folk skulle såras och tycka att man flydde med svansen mellan benen. Det fanns ingen rädsla om smärta. Den enda tanke som fanns va... Aldrig mer. Inge mer. Fri.

Jag är starkare nu och kan själv tycka att jag funnit massa meninsfulla tankar kring livet. Man kan säga att livet är som en mattebok och vissa tal blir som stora maraton. Man kan inte fuska, fuska kan man genom facit men till slut slår det tillbaks. Det  man får göra är att gå tillbaka, be om hjälp och träna. Det är ingen svaghetet att få hjälp. Vem ser ner på en som ber en om hjälpande hand när man skadat sig?

Nu kommer mitt typiska ADHD tråd här som gör att man glider ur allt längre och längre bort. Det finns så mycket man kan säga. Jag får ta bort min negativa energi och säga mig själv: Det är en del av min charm.

Jag skäms inte! Jag är stolt. Jag är Therése och är bäst på att vara den jag är! Jag har mina brister som en vilken människa som helst. Jag är en snäll människa som bryr mig om allt omkrng. Jag bryr mig faktist... Jag tycker om mig, jag bryr mig om mig. Jag tar hand om mig. Jag älskar mig!
Jag har insett en sak att man kan inte börja älska andra förän man börjat älska sig själv. Jag älskar er!
FAN VA JAG ÄLSKAR ER!!!

DU ÄR BÄST! DU ÄR VÄRDEFULL! DU ÄR SÅ JÄVLA COOL!
DET FINNS INGEN SOM ÄR BÄTTRE PÅ ATT VARA DU!

Tro, Hopp och Kärlek

RSS 2.0