Therése

Jag vet inte vad det är. Mår bara så otroligt dåligt.

Jag kan inte titta mig i spegeln utan att börja gråta och känna avsky över mig själv.

Jag vet inte. Jag känner mig så ensam och missförstådd.

Saknar livet då allt bara flöt på. Vännerna, jobbet, kärleken, allt. Men nu har allt svikit en.

Eller jag har nog svikit mig själv.

Jag har blivit en säckpotatis som bara sjunker djupare och djupare in i kvicksanden och ju mer jag kämpar desstu mer sjunker jag.

Hatar att vara ensam. Hatar att känna hatet emot mig själv. Vill kunna tycka om mig själv och vara nöjd med mig. Jag gömmer mig ... vill inte gå ut och träffa folk för jag skäms över mig själv. Jag hatar min kropp. Jag hatar den!

Sen det tog slut mellan mig och Björn var det som om livet tappade sin mening. Jag gav upp allt. Jag sålde min själ för honom. Han var mitt allt. Jag lämnade allt för honom och när han lämnade mig hade jag inget kvar. Och nu måste jag leta reda på varje bit igen. Men det känns. Jag vet inte. Fan. Jag hatar det här.

Jag vill kunna gå ut och träffa folk. Vill kunna visa upp mig och få komplimanger. Träffa killar och känna att jag kan. Jag kan göra något. Men det går inte när jag är inlåst i en kropp jag hatar.

Jag vet att jag är en bra vän, en bra flickvän. Jag skulle aldrig göra något bakomryggen. Jag är alltid trogen emot dem jag älskar men jag blir gång på gång överkörd. Och det värsta av allt. Jag låter mig bli det. Människor som jag älskar vill jag inte förlora och när det tycker saker om mig eller tror saker om mig som inte stämmer låter jag mig själv bli den där toffeln som hela tiden har svansen mellan benen och gör allt för att få respekten. Men jag tappar ju den bara... Jag har ju ingen respekt för mig själv. När ska jag få modet att kunna stå rak i ryggen och säga ifrån fast det kan gälla någon jag älskar som jag förlorar.